Europa har en lång rojalistisk historia. Ända sedan tidig medeltid har kungar och drottningar härskat över kontinentens olika länder. Under 1800 -och 1900-talen vann republiken mark som statsskick och flera av de europeiska regenterna fick se sig avsatta till förmån för presidenter och premiärministrar. Idag återstår tolv monarkier i Europa, men bara sju av dessa regeras av kungahus. De övriga är furste eller storhertigdömen, till exempel mikrostaterna Andorra och Lichtenstein. Även kyrkostaten Vatikanstaten är en monarki där den regerande monarken är densamma som den sittande påven. De flesta av Europas monarkier är idag så kallade konstitutionella monarkier där regenten saknar egentlig politisk makt. Några undantag finns fortfarande. I Lichtenstein har den sittande fursten ganska stort inflytande över politiken, liksom i Vatikanstaten där påven är en regent med reell makt. Regenterna av idag har alltså i de flesta fall ingen verklig makt, men de spelar alltjämt en stor symbolisk roll i sina respektive monarkier.
Under de turbulenta åren efter första världskriget försvann flera av Europas mindre monarkier. De ersattes av republiker där statschefen utsågs genom allmänna val eller tillsattes av en folkvald församling. Republiken sågs vid den här tiden som det moderna statsskicket och som ett sätt att göra upp med de kungliga band som i viss mån låg bakom första världskrigets utbrott. Majoriteten av Europas länder är idag republiker, men de gamla monarkierna som finns kvar verkar sitta ganska säkert. I undersökningar som gjorts i de länder som har ett kungahus får ofta monarkin starkt stöd av folkopinionen. En majoritet vill ha kvar kungahusen. Undersökningarna visar i allmänhet att mellan 60 och 80 procent säger sig vara positiva till monarkin. Det finns rörelser som aktivt arbetar för införandet av republik i samtliga av Europas monarkier. Men de har idag inget översvallande folkligt stöd.
Vem blir monark i Europa?
Kungen eller drottningen ska regera av guds nåde sägs det ofta i de hävdvunna stadgar och lagar som reglerar vem som får sitta på tronen. Men vem som blir drottning eller kung beror på i vilket land man är född. De flesta av dagens europeiska monarkier tillsätter regenten enligt absolut primogenitur, det vill säga förstfödslorätt. Den sittande regentens förstfödda barn, oavsett kön, är den som ärver tronen. Sverige och Storbritannien tillämpar absolut primogenitur, liksom de flesta andra monarkier. Undantagen är Spanien och Monaco, där det fortfarande bara är den äldste sonen som ärver tronen. I Lichtenstein och Luxemburg är det möjligt för kvinnor att äntra tronen, men bara om det inte finns några andra manliga arvingar. Andorra och Vatikanstaten är de riktiga undantagen bland Europas monarkier. Här väljer man regenten. I Andorra är tronen delad mellan Frankrikes president och biskopen av Urgell, i Vatikanstaten är det den sittande påven som ärver titeln.
Gammal är äldst
Sverige, Norge och Danmark kan tillsammans med Storbritannien stoltsera med de äldsta kungahusen i Europa som fortfarande sitter på tronen. De kan alla spåra sitt ursprung ända tillbaka till omkring 800-talet. Källorna så långt tillbaka är inte helt tillförlitliga, särskilt för de nordiska länderna. De säkrare dateringarna börjar komma först kring början på 1000-talet. Men det räcker ändå med bred marginal till för att de ska vara äldst bland monarkierna i Europa. De flesta andra europeiska kungahus etablerade sig under 1500-och 1600-talet. Luxemburg och Nederländerna är lite av ynglingar i sällskapet. De har bara varit kungadömen sedan början av 1800-talet. Men den verkliga nykomlingen bland Europas monarkier är Vatikanstaten som endast varit monarki sedan 1929. Nu verkar ålder inte riktigt spela någon roll. Kungahusen och monarkin uppskattas i allmänhet av européerna oavsett hur länge de härskat över sina riken.
Monarkins framtid
De europeiska monarkierna framstår alla i någon form som symboler för respektive länders kulturella identitet. Kungahusen är populära och det verkar idag inte finnas något större stöd för avskaffandet av monarkin i de länder där den är det rådande statsskicket. I alla dagens monarkier finns det ändå republikanska rörelser som menar att monarki med ärvda ämbeten är något gammalt som borde avskaffas. Om dessa rörelser får ett bredare folkligt stöd kan kanske de europeiska kungahusen i framtiden förpassas till historieböckerna. Det får tiden utvisa. Idag har kungahusen i alla fall ett stort stöd bland de breda folklagren. De europeiska monarkierna vilar i vissa fall på mer än tusenåriga traditioner. Traditioner av det slaget sitter djupt i en folksjäl. De är inte lätta att bryta. Monarkierna i Europa har hittills överlevt i en föränderlig värld genom att anpassa sig i takt med tiden. Det återstår att se om de europeiska kungahusen överlever framtiden.