Det är många som inte känner till exakt hur verksamheten i EU går till, vilket många gånger är en bidragande orsak till kritiken gentemot unionen. Den verkar helt enkelt odemokratisk och med ett elitstyre, när ingen enkel inblick i procedurerna erbjuds. I den här korta genomgången ska vi beskriva hur det går till när lagar stiftas i den Europeiska Unionen. EU består av två lagstiftande institutioner: Europaparlamenten och Europeiska Unionens råd. Medan rådet består av ministrar från varje land som företräder sin medlemsstat, består Europaparlamentet av ledamöter som väljs av och företräder medborgarna i EU:s medlemsstater. Den tredje institutionen som deltar i lagstiftningsförfarandet är Europeiska kommissionen. Men vad gör varje institution och hur går det till när en ny lag stiftas?
Vanligtvis är det kommissionen som lägger fram ett lagförslag och därefter är det upp till rådet och parlamentet att behandla förslaget. Därefter finns det två olika alternativ enligt vilka ansvaret mellan institutionerna kan fördelas: det ordinarie lagstiftningsförfarandet eller ett särskilt förfarande. Det ordinarie förfarandet innebär att rådet och parlamentet samarbetar i beslutet och ett lika stort ansvar läggs således på båda organen. Oftast beslutas om lagförslaget i fråga enligt denna typ av förfarande. Ibland används dock andra typer av förfaranden, som kan innebära att rådet får den huvudsakliga beslutsrätten och att parlamentet får en assisterande roll. Det kan också vara på motsatt sätt, men det är mindre vanligt. Hur en lag går igenom kräver utöver detta olika typer av majoriteter i de olika institutionerna.
Så går en lag igenom
För att ett lagförslag ska röstas igenom krävs i Europaparlamentet att en enkel majoritet är för. Enkel majoritet innebär att mer än hälften röstar för förslaget. I rådet krävs det att en något större andel röstar för förslaget – en så kallad kvalificerad majoritet måste rösta ja för att det ska gå igenom. En kvalificerad majoritet innebär att ett minimum av 55 procent av ledamöterna, som i sin tur måste representera minst 65 procent av medlemsstaterna, röstar för. Det finns också situationer när ett beslut måste tas med enhällighet i rådet, det vill säga, ingen får rösta nej om det ska gå igenom. Detta gäller när särskilda lagstiftningsförfaranden används. Så går alltså förfarandet till i korta drag.
Lagförslaget
Det är alltså i de allra flesta fall Europeiska kommissionen som lägger fram lagförslag. I vissa fall kan det vara på initiativ av en medlemsstat, av Europeiska Centralbanken, Europaparlamentet eller av Europeiska unionens domstol, men oftast är det kommissionen som står för förslaget. När ett förslag från kommissionen läggs fram görs detta i regel i en så kallad grönbok. Det är en typ av debattskrift som argumenterar för varför förslaget bör röstas igenom. Det är också denna som sedan kommer att ligga som underlag för diskussionen mellan de berörda parter som ska utveckla ett vidare underlag för beslut. Efter grönboken brukar det förekomma en vitbok, innehållande de konkreta förslag som man tycker att EU ska genomföra.
Subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen
När ett lagförslag läggs fram är det en del principer som måste tas i beaktande. För det första måste förslaget vara i enlighet med EU:s fördrag. Är det så att förslaget rör ett område där EU inte på egen hand har rätt att ta ett beslut, måste förfarandet vara enligt den så kallade subsidiaritetsprincipen. Denna princip säger att den nivå som ligger närmast det berörda området ska vara det som tar beslutet. Det är alltså en princip som sätter gränser för EU:s inblandning. Att ta beaktande är dessutom proportionalitetsprincipen, som innebär att olika intressen måste vägas mot varandra och att inskränkningar på ett område måste motiveras med ändamålsenlighet. Man ska helt enkelt inte stifta en lag som inte gör någon nytta.
Formaliteter
När en lag har röstats igenom ska den undertecknas av två parter: parlamentets talman och rådets ordförande. Efter att detta har gjorts kommer den nya lagen att offentliggöras, vilket görs i EU:s egen tidning. Är det någon inom den Europeiska Unionen som, på grund av att i egen person vara träffad av den nya lagen, inte är nöjd med hur den är utformad, så kan hen överklaga den. Detta kan göras inom 4 månader efter offentliggörandet. Inte förrän lagen har offentliggjorts, och människor har fått reda på den nya lagen, kan man alltså säga att den slutgiltigt har trätt i kraft. Så går det till, i korthet, när en lag stiftas på EU-nivå. Inte värst komplicerat egentligen!